...
Ett ungt par pratar franska. Snabbt, varje ord i munnen på varandra. Mörka lockar och höstsol genom tågfönstret som landar i deras ansikten. Jag är så trött, i huvudet, i kroppen och ända ut i cellerna. Min nybörjarfranska snappar upp ett par ord och jag ångrar att jag inte ansträngde mig mer för att lära mig.
Dagarna är konstiga. Vi går runt i stora byggnader i närheten av det som ska bli våran framtid. Brevid salen där vi klämmer på en dålig plastmodell av hjärnan övar en grupp studenter på åtgärder för ett barn som slutar andas. Dockor och kläder från landstinget, allt är på låtsas. Vi är barn som lär oss genom lek för att föreberedas inför en ganska läskig verklighet.
Kommentarer
Trackback
